"Älskar du mig?" Viskar jag tyst ut i mörkret till en ryggtavla som ligger tätt intill mitt ansikte.
"Nej",ryggtavlan byts ut mot en bröstkorg och jag ser upp mot ett ansikte som döljs av mörker och jag endast kan skymta. "Men jag trivs trots allt väldigt bra med att ha dig här". Dina fingrar söker sig ner till mitt huvud och stryker mig sakta över kinden.
Svaret chockar mig inte.

Someone like you

Jag skulle så gärna vilja förklara för dig exakt hur lycklig ditt leende kan göra mig, hur lugnande din röst kan vara för mig och hur det ibland kan kännas som om dina fingrar istället för att vidröra min kind vidrör mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja förklara för dig hur otroligt mycket du ger mig bara av att finnas i min närhet, men jag vågar inte riktigt. Jag har vart här förut, platsen är knappast främmande (än dock något skrämmande) och jag vet hur allt kommer sluta. Du kommer hitta någon ny flicka som kan hålla sängen varm åt dig och som du kan stryka över kinden när hon påstår att hennes dag har varit jobbig.
Och jag kommer falla i tusen bitar.

Den här bloggen har funnits ett tag, utan att ett endaste ord har skrivits. Någonting fick mig att känna att det var dags, nu.
Det här med blogg är nog inte riktigt min grej egentligen, trots att jag har haft ett antal av dem tidigare. Problemet är förmodligen just det att jag har en förmåga att alltid bli lite mer personlig än vad jag egentligen vill. Men jag gör ett sista försök och den här gången ska jag nog släppa tyglarna och låta mig bli exakt så personlig som jag känner för, jusr då jag skriver. Men det kommer vid ett senare tillfälle, det här var trots allt bara ett försök till att få någonting skrivet. Och det har jag ju faktiskt lyckats med nu, trots att det är trevande ord ch meningar som inte riktigt ger någon innebörd så är det ju alltid något.
Så, förhoppningsvis återvänder jag inom kort!