
Jag har träffat så många män, jag har mött besvikelsen så många gånger och jag har tröttnat om möjligt ännu fler gånger. Jag har byggt så många murar bara för att se dem rasa ner igen och jag vet inte hur jag någonsin ska orka försöka igen. Jag har spenderat så många mornar på hallgolvet med kramp i magen och med hatiska tankar i huvudet, jag har stått framför spegeln så många gånger och sett maskaran rinna ner längs mina kinder.
En vän sa nyligen något till mig ”du är så svår att förstå sig på när det kommer till det här med kärlek men jag tror att du bygger alla de där murarna och jag tror att du försöker vara den starkaste människan i hela världen bara pågrund av att du egentligen är skörare än den tunnaste tråden i världen”
och jag tror att hon har rätt.