För dig skulle jag göra det tusen gånger om.

”Jag vet att du sa att jag inte skulle vänta på dig” hans hand stryker sakta bort en hårslinga från min kind. ”Jag väntade på dig ändå. Jag väntade på dig för att jag tycker att du är ganska underbar och jag väntade på dig för att jag vill att vi ska fortsätta”.
Och jag vet att jag borde bli glad. Överlycklig. Jag vet att jag borde känna mig speciell. Kasta mig i hans armar och säga att ”Ja. Ja, nu fortsätter vi. Nu gör vi varandra så där lyckliga som bara människor på film är”.
Men det går liksom inte. Min kropp vill inte kasta sig i hans armar, mina läppar vill inte möta hans.
Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte varför det alltid är så här med mig.

Varför det alltid slutar på samma sätt.