Kära S

Det borde inte göra ont. Det borde inte kännas alls men min värld vändes upp och ner för en stund. Luften gick ur mig som när ett hårt slag träffar mitt över bröstbenet.
Du har träffat någon. På riktigt träffat någon.
Någon som inte är jag sitter i ditt knä. Håller din hand.
Någon som inte är jag har fått ditt hjärta. Det där hjärtat som jag bara fick låna en stund. Som du aldrig riktigt var beredd att ge till mig. Det hjärtat har hon fått nu. På riktigt.
Det var fem år sedan jag sist träffade dig. Fem år sedan du kysste mig farväl och gick ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka.
Därför borde det inte göra ont. Därför borde det inte kännas alls.
Men du känns.
Du gör ont, precis som du alltid har gjort ont.
Du gör ont för att du aldrig riktigt gav mig en chans. Du gör ont för att jag aldrig fick komma riktigt nära.
Och du gör så fruktansvärt ont för att du älskar henne mer än du någonsin älskade mig. 

Det finns inga andra ord än dessa.

Jag. Saknar. Dig.

 

 

 Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

 

Jag minns hur vi brukade ligga i din säng, benen slingrade om varandra och med en fin bok som vi turades om att läsa högt ur.
Jag minns att allt brukade kännas lite för bra, lite för tryggt och lite för fint.
Jag fick panik. Mitt söndertrasade hjärta fick panik.
Jag tänkte ”När allt det här fina går sönder, då kommer jag att dö”.
”När den här fina pojken vänder mig ryggen och sårar mig, då kommer jag falla så hårt att jag aldrig tar mig upp igen”.
Så jag flydde.
Jag flydde för att inte bli sårad och sårade istället mig själv tusen gånger mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.

Har du gjort vad du ska
Är hon bättre än jag, är du
lika lycklig som du var
det är trist att vara den som sitter kvar här ännu
Jag tål inte att se er två tillsammans

                         





                  Jag saknar er. Alltid.

Det har vart tyst här väldigt, väldigt länge. De få följare jag en gång hade har vandrat vidare. Men jag försöker en gång till. Om inte för någon annan så skriver jag för mig själv.
Det är många tankar och känslor som går i omlopp för mig just nu.
Jag har precis flyttat hem till min lilla stad i Sverige igen, från en stor och livfull turistort på en spansk ö.
Under åtta månader bodde jag i en liten, liten lägenhet som var sammankopplad med en galet stor balkong där jag spenderade dagarna med att röka alldeles för många cigaretter. Och glömma bort livet. Strunta i livet. Skjuta upp det.
Innan jag åkte på min lite för långa utflykt hade jag en väldigt fin pojke som brukade hålla min hand och viska hur fin jag var. Jag lämnade honom. Det kan verka väldigt känslokallt och hemskt, jag vet det. Men om sanningen ska fram handlar det inte om det. Jag var rädd. För kärleken. Den har ju för det mesta gjort så otroligt ont i mig.
Men en dag då jag satt på min balkong, rökte ungefär en cigarett i minuten och drack en lite för stark drink bestämde jag mig. Jag åker tillbaka till honom. Jag saknade honom så fruktansvärt och jag tänkte att fan nej, det får bära eller brista. Mitt hjärta gjorde ju så ont av att vara ifrån honom. Det måste vara värt en chans.
Men det var för sent. Han hade gått vidare. Han hade gått vidare med en av mina närmsta vänner. Och allt brast totalt. Jag brast totalt.
Jag hade vart så fruktansvärt rädd för att bli sårad att jag sårat mig själv värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu går mina dagar i stort sett ut på att överleva att se dem tillsammans. Att se henne ha min plats i hans liv. Jag kommer kanske aldrig att kunna förlåta mig själv för att det blev så här. För nu kan jag inte ens sitta i samma soffa som två av de personer som en gång betydde mest.
Och jag har egentligen bara mig själv att skylla.

 ”Jag kommer sakna dig när du åker härifrån”, han stryker en solblekt hårslinga ur mitt ansikte, vänder sig bort och ser upp i taket.

”Jag önskar verkligen att det var sant”, säger jag tyst medan jag fort drar undan en tår ifrån ögonvrån.
Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke över oss. Han är för ärlig för att protestera, eller kanske bara för bakfull. Jag är för besviken på mig själv och på mitt bräckliga hjärta för att ta tillbaka mina ord.
Efter en stund. Kanske fem minuter, kanske trettio sätter jag mig sakta upp, samlar ihop mina kläder och påbörjar min avfärd. Min sista avfärd ifrån sängen jag legat i allt för många gånger.
”Hade vi träffats någon annan gång, någon annanstans hade det varit sant”, säger han plötsligt och sträcker sin hand mot mig. ”Du är trots allt en av de finaste jag någonsin mött”.
Jag ler mot honom. Ett sorgset leende. Ett sorgligt leende. Jag tar hans hand. ”Du borde ta tag i ditt liv.”
Jag kysser hans läppar en sista gång och vandrar ut genom dörren.
Det slutgiltiga slutet. Nu ses vi aldrig mer igen.