Det har vart tyst här väldigt, väldigt länge. De få följare jag en gång hade har vandrat vidare. Men jag försöker en gång till. Om inte för någon annan så skriver jag för mig själv.
Det är många tankar och känslor som går i omlopp för mig just nu.
Jag har precis flyttat hem till min lilla stad i Sverige igen, från en stor och livfull turistort på en spansk ö.
Under åtta månader bodde jag i en liten, liten lägenhet som var sammankopplad med en galet stor balkong där jag spenderade dagarna med att röka alldeles för många cigaretter. Och glömma bort livet. Strunta i livet. Skjuta upp det.
Innan jag åkte på min lite för långa utflykt hade jag en väldigt fin pojke som brukade hålla min hand och viska hur fin jag var. Jag lämnade honom. Det kan verka väldigt känslokallt och hemskt, jag vet det. Men om sanningen ska fram handlar det inte om det. Jag var rädd. För kärleken. Den har ju för det mesta gjort så otroligt ont i mig.
Men en dag då jag satt på min balkong, rökte ungefär en cigarett i minuten och drack en lite för stark drink bestämde jag mig. Jag åker tillbaka till honom. Jag saknade honom så fruktansvärt och jag tänkte att fan nej, det får bära eller brista. Mitt hjärta gjorde ju så ont av att vara ifrån honom. Det måste vara värt en chans.
Men det var för sent. Han hade gått vidare. Han hade gått vidare med en av mina närmsta vänner. Och allt brast totalt. Jag brast totalt.
Jag hade vart så fruktansvärt rädd för att bli sårad att jag sårat mig själv värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu går mina dagar i stort sett ut på att överleva att se dem tillsammans. Att se henne ha min plats i hans liv. Jag kommer kanske aldrig att kunna förlåta mig själv för att det blev så här. För nu kan jag inte ens sitta i samma soffa som två av de personer som en gång betydde mest.
Och jag har egentligen bara mig själv att skylla.