”Jag kommer sakna dig när du åker härifrån”, han stryker en solblekt hårslinga ur mitt ansikte, vänder sig bort och ser upp i taket.

”Jag önskar verkligen att det var sant”, säger jag tyst medan jag fort drar undan en tår ifrån ögonvrån.
Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke över oss. Han är för ärlig för att protestera, eller kanske bara för bakfull. Jag är för besviken på mig själv och på mitt bräckliga hjärta för att ta tillbaka mina ord.
Efter en stund. Kanske fem minuter, kanske trettio sätter jag mig sakta upp, samlar ihop mina kläder och påbörjar min avfärd. Min sista avfärd ifrån sängen jag legat i allt för många gånger.
”Hade vi träffats någon annan gång, någon annanstans hade det varit sant”, säger han plötsligt och sträcker sin hand mot mig. ”Du är trots allt en av de finaste jag någonsin mött”.
Jag ler mot honom. Ett sorgset leende. Ett sorgligt leende. Jag tar hans hand. ”Du borde ta tag i ditt liv.”
Jag kysser hans läppar en sista gång och vandrar ut genom dörren.
Det slutgiltiga slutet. Nu ses vi aldrig mer igen.