nu kan du få mig så lätt

Jag tror aldrig att du förstod exakt hur mycket du betydde för mig. Jag lät dig nog aldrig förstå.
Medan vi gick hem i från den där krogen där vi alltid brukar mötas en torsdagskväll i vintras tog du min hand och sa: "Jag brukar inte känna så här, jag brukar verkligen inte känna så här men jag vill verkligen att du och jag ska bli någonting"
Och inombords log jag. Inombords log jag större än vad jag någonsin gjort förut men jag lyckades liksom inte förmedla kännslan utåt. Jag kunde inte, ville inte.
Istället tittade jag bort och fortsatte gå, lite snabbare och med lite hårdare steg.
Och du släppte min hand.
Kanske var det just under den torsdagsnatten i vintras som du släppte min hand för gott, kanske var det just den natten som du gav upp och tappade orken att försöka.
Och jag förstår dig.

Jag hade gärna legat i dina armar just nu, jag hade gärna hört dig viska hur fin jag är och hur lycklig jag gör dig.
Men jag tror bestämt att det är någon annan som ligger där nu.
Jag tror bestämt att hon gör dig precis lika lycklig och att hon är precis lika fin.
Och jag ber dig inte att avsluta något för min skull, men snälla. Ta hand om hennes hjärta.

"Jag har försökt få henne att bli min hur länge som helst" jag hör dina ord där jag går några meter framför dig och din nyfunna vän.
Jag vill vända mig om och skrika att du faktiskt kunde ha försökt lite hårdare om det nu var mig du ville ha, för jag tycker ju att du är ungefär det finaste som finns.
Men det gör jag inte. Istället ökar jag tempot på promenaden för att slippa höra hur bra allt hade kunnat vara, om jag bara hade vågat.
Kvällen avslutades precis som den alltid gör. Med dig och mig under ett täcke någonstanns.
"Jag vill alltid att det ska vara så här, jag vill alltid att det ska vara du och jag." viskar jag ut i mörkret.
Svaret jag hade hoppats på att få infinner sig aldrig. Inget svar infinner sig överhuvudtaget. Kanske hörde du mig inte, kanske hade du redan somnat, eller kanske har jag förlorat min chans för gott.

Jag vaknar hastigt av den maniska sms signal som fyller mitt mörka rum. Min digitalklockas siffror visar att klockan precis har slagit fyra på morgonen.
”Du betyder ingenting”
Någonstans i mitt yrvakna sinne inser jag något just där.
Det kanske inte bara var du som sårade mig.
Jag är inte den enda utav oss två som konstant försöker inbilla mig att det vi hade (har?) inte betyder någonting alls.
Resultatet av vår trassliga kärlekshistoria är inte bara ett, utan två krossade hjärtan.
För du bevisade precis, att jag visst betyder någonting för dig.

Jag tror att det kallas kärlek

Jag är så trött på att ljuga för mig själv, jag är trött på att inbilla mig att han inte betyder någonting alls, när jag vet att han egentligen betyder allting.
Hans fingrar mot min kind och hans ord i mitt öra som tyst viskar att jag är den enda han vill ha är det enda som betyder någonting i hela världen.
Så har det kanske alltid varit. Så kommer det kanske alltid att vara.
Medan jag ser mina vänner, före detta pojkvänner, syskon, bekanta, ja i stort sett alla jag någonsin träffat gå vidare, finna nya kärlekar eller bara nya möjligheter tycks jag sitta fast.
Jag har fastnat i någonting som gör så fruktansvärt ont och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det.
Jag tror att det kallas kärlek.