"Jag har försökt få henne att bli min hur länge som helst" jag hör dina ord där jag går några meter framför dig och din nyfunna vän.
Jag vill vända mig om och skrika att du faktiskt kunde ha försökt lite hårdare om det nu var mig du ville ha, för jag tycker ju att du är ungefär det finaste som finns.
Men det gör jag inte. Istället ökar jag tempot på promenaden för att slippa höra hur bra allt hade kunnat vara, om jag bara hade vågat.
Kvällen avslutades precis som den alltid gör. Med dig och mig under ett täcke någonstanns.
"Jag vill alltid att det ska vara så här, jag vill alltid att det ska vara du och jag." viskar jag ut i mörkret.
Svaret jag hade hoppats på att få infinner sig aldrig. Inget svar infinner sig överhuvudtaget. Kanske hörde du mig inte, kanske hade du redan somnat, eller kanske har jag förlorat min chans för gott.