Jag är så trött på att ljuga för mig själv, jag är trött på att inbilla mig att han inte betyder någonting alls, när jag vet att han egentligen betyder allting.
Hans fingrar mot min kind och hans ord i mitt öra som tyst viskar att jag är den enda han vill ha är det enda som betyder någonting i hela världen.
Så har det kanske alltid varit. Så kommer det kanske alltid att vara.
Medan jag ser mina vänner, före detta pojkvänner, syskon, bekanta, ja i stort sett alla jag någonsin träffat gå vidare, finna nya kärlekar eller bara nya möjligheter tycks jag sitta fast.
Jag har fastnat i någonting som gör så fruktansvärt ont och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det.
Jag tror att det kallas kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar