Jag tror aldrig att du förstod exakt hur mycket du betydde för mig. Jag lät dig nog aldrig förstå.
Medan vi gick hem i från den där krogen där vi alltid brukar mötas en torsdagskväll i vintras tog du min hand och sa: "Jag brukar inte känna så här, jag brukar verkligen inte känna så här men jag vill verkligen att du och jag ska bli någonting"
Och inombords log jag. Inombords log jag större än vad jag någonsin gjort förut men jag lyckades liksom inte förmedla kännslan utåt. Jag kunde inte, ville inte.
Istället tittade jag bort och fortsatte gå, lite snabbare och med lite hårdare steg.
Och du släppte min hand.
Kanske var det just under den torsdagsnatten i vintras som du släppte min hand för gott, kanske var det just den natten som du gav upp och tappade orken att försöka.
Och jag förstår dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar