Jag saknar er. Alltid.

Det har vart tyst här väldigt, väldigt länge. De få följare jag en gång hade har vandrat vidare. Men jag försöker en gång till. Om inte för någon annan så skriver jag för mig själv.
Det är många tankar och känslor som går i omlopp för mig just nu.
Jag har precis flyttat hem till min lilla stad i Sverige igen, från en stor och livfull turistort på en spansk ö.
Under åtta månader bodde jag i en liten, liten lägenhet som var sammankopplad med en galet stor balkong där jag spenderade dagarna med att röka alldeles för många cigaretter. Och glömma bort livet. Strunta i livet. Skjuta upp det.
Innan jag åkte på min lite för långa utflykt hade jag en väldigt fin pojke som brukade hålla min hand och viska hur fin jag var. Jag lämnade honom. Det kan verka väldigt känslokallt och hemskt, jag vet det. Men om sanningen ska fram handlar det inte om det. Jag var rädd. För kärleken. Den har ju för det mesta gjort så otroligt ont i mig.
Men en dag då jag satt på min balkong, rökte ungefär en cigarett i minuten och drack en lite för stark drink bestämde jag mig. Jag åker tillbaka till honom. Jag saknade honom så fruktansvärt och jag tänkte att fan nej, det får bära eller brista. Mitt hjärta gjorde ju så ont av att vara ifrån honom. Det måste vara värt en chans.
Men det var för sent. Han hade gått vidare. Han hade gått vidare med en av mina närmsta vänner. Och allt brast totalt. Jag brast totalt.
Jag hade vart så fruktansvärt rädd för att bli sårad att jag sårat mig själv värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu går mina dagar i stort sett ut på att överleva att se dem tillsammans. Att se henne ha min plats i hans liv. Jag kommer kanske aldrig att kunna förlåta mig själv för att det blev så här. För nu kan jag inte ens sitta i samma soffa som två av de personer som en gång betydde mest.
Och jag har egentligen bara mig själv att skylla.

 ”Jag kommer sakna dig när du åker härifrån”, han stryker en solblekt hårslinga ur mitt ansikte, vänder sig bort och ser upp i taket.

”Jag önskar verkligen att det var sant”, säger jag tyst medan jag fort drar undan en tår ifrån ögonvrån.
Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke över oss. Han är för ärlig för att protestera, eller kanske bara för bakfull. Jag är för besviken på mig själv och på mitt bräckliga hjärta för att ta tillbaka mina ord.
Efter en stund. Kanske fem minuter, kanske trettio sätter jag mig sakta upp, samlar ihop mina kläder och påbörjar min avfärd. Min sista avfärd ifrån sängen jag legat i allt för många gånger.
”Hade vi träffats någon annan gång, någon annanstans hade det varit sant”, säger han plötsligt och sträcker sin hand mot mig. ”Du är trots allt en av de finaste jag någonsin mött”.
Jag ler mot honom. Ett sorgset leende. Ett sorgligt leende. Jag tar hans hand. ”Du borde ta tag i ditt liv.”
Jag kysser hans läppar en sista gång och vandrar ut genom dörren.
Det slutgiltiga slutet. Nu ses vi aldrig mer igen.

Älskade M,
Det är över ett år sen jag såg dig nu. Över ett år sen jag låg i dina armar, kände din doft, hörde din röst. Det är konstigt. Konstigt att du fortfarande betyder så mycket för mig, att du trots din frånvaro fortfarande kan få mig att falla ihop. En gång betydde du allt, kanske gör du fortfarande det.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig inte.
Jag saknar inte den person du fick mig att bli mot slutet men jag saknar dina fingrar i mitt hår. Jag saknar inte pulver i hushållspapper, linor på bordet, sprutor i armvecket men jag saknar doften av din jacka, rynkorna i dina ögonvrår, jag saknar din hand på min axel.
Du fick mig att hata mig själv, du bröt ner mig. Men först fick du mig att må så otroligt fantastiskt, du plockade upp mig från rännstenen när jag mådde som sämst, när jag trodde att jag skulle gå under. Du tog hand om mig när jag inte orkade göra det själv. Tack för det. Tack för att du drog upp mig, för att du hjälpte mig andas igen. För det kommer jag alltid att älska dig.
Nu hör jag talas om en ny flicka, en förlovning. Om det är så önskar jag dig all lycka. Det är du värd. Jag må fortfarande vara ensam, rädd, trasig men jag vet att du inte kan göra mig hel. Jag har lärt mig det nu. Du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta, du kommer alltid betyda mer än vad jag egentligen vill och klarar av men jag kommer aldrig mer ligga mellan dina lakan, aldrig mer känna dina läppar mot mina och det känns helt okej. Nästan.
Det jag vill säga dig är egentligen bara tack. Tack för vår tid. Tack för den. Den var otroligt vacker och den var otroligt ful. Den var otroligt fantastisk och den gjorde otroligt ont.
Jag glömmer dig aldrig.
S