Älskade M,
Det är över ett år sen jag såg dig nu. Över ett år sen jag låg i dina armar, kände din doft, hörde din röst. Det är konstigt. Konstigt att du fortfarande betyder så mycket för mig, att du trots din frånvaro fortfarande kan få mig att falla ihop. En gång betydde du allt, kanske gör du fortfarande det.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig inte.
Jag saknar inte den person du fick mig att bli mot slutet men jag saknar dina fingrar i mitt hår. Jag saknar inte pulver i hushållspapper, linor på bordet, sprutor i armvecket men jag saknar doften av din jacka, rynkorna i dina ögonvrår, jag saknar din hand på min axel.
Du fick mig att hata mig själv, du bröt ner mig. Men först fick du mig att må så otroligt fantastiskt, du plockade upp mig från rännstenen när jag mådde som sämst, när jag trodde att jag skulle gå under. Du tog hand om mig när jag inte orkade göra det själv. Tack för det. Tack för att du drog upp mig, för att du hjälpte mig andas igen. För det kommer jag alltid att älska dig.
Nu hör jag talas om en ny flicka, en förlovning. Om det är så önskar jag dig all lycka. Det är du värd. Jag må fortfarande vara ensam, rädd, trasig men jag vet att du inte kan göra mig hel. Jag har lärt mig det nu. Du kommer alltid att äga en stor del av mitt hjärta, du kommer alltid betyda mer än vad jag egentligen vill och klarar av men jag kommer aldrig mer ligga mellan dina lakan, aldrig mer känna dina läppar mot mina och det känns helt okej. Nästan.
Det jag vill säga dig är egentligen bara tack. Tack för vår tid. Tack för den. Den var otroligt vacker och den var otroligt ful. Den var otroligt fantastisk och den gjorde otroligt ont.
Jag glömmer dig aldrig.
S