Vi ligger bredvid varandra i din säng och ser båda upp i ditt något solkiga tak. Plötsligt känner jag din hand i min.

”Jag vill inte att du ska åka. Vi har ju precis träffats”
”Jag vet. Men jag måste åka”

Jag vänder mitt ansikte mot dig och ler lite smått. ”Bara för att vår historia blir kort betyder det inte att den på något sätt blir mindre värd”
”Men du kommer ju tillbaka, eller hur?” Du harklar dig hastigt. ”Jag väntar här. Jag finns här när du kommer tillbaka”
Jag sätter mig upp i sängen och ser ner på dig där du ligger. ”Ja, jag kommer att komma tillbaka, men jag hoppas verkligen att du har hittat en annan flicka som ligger här då.” Jag lutar mig ner och kysser dig på kinden.

”Vänta inte på mig”

Newfound lover

The moment you came in to the room,
all my flowers burst into bloom.
We will meet again but how soon?

För några veckor sedan träffade jag honom som jag har väntat på i ungefär hela mitt liv.
Han håller mig i handen när vi sitter i soffan och ser på film, kysser mig i pannan när vi lagar mat och stryker sina fingrar över min kind när han ser att jag behöver det.
Om en månad kommer jag att flytta, riktigt långt bort. Jag kommer att flytta dit min mobiltelefon sedan länge har tappat sin täckning, dit det tar ungefär en månad för ett brev från Sverige att komma fram och dit det knappast finns ett internetcafé runt varje gathörn.
Platsen som jag har väntat på i ungefär hela mitt liv.

nu kan du få mig så lätt

Jag tror aldrig att du förstod exakt hur mycket du betydde för mig. Jag lät dig nog aldrig förstå.
Medan vi gick hem i från den där krogen där vi alltid brukar mötas en torsdagskväll i vintras tog du min hand och sa: "Jag brukar inte känna så här, jag brukar verkligen inte känna så här men jag vill verkligen att du och jag ska bli någonting"
Och inombords log jag. Inombords log jag större än vad jag någonsin gjort förut men jag lyckades liksom inte förmedla kännslan utåt. Jag kunde inte, ville inte.
Istället tittade jag bort och fortsatte gå, lite snabbare och med lite hårdare steg.
Och du släppte min hand.
Kanske var det just under den torsdagsnatten i vintras som du släppte min hand för gott, kanske var det just den natten som du gav upp och tappade orken att försöka.
Och jag förstår dig.

Jag hade gärna legat i dina armar just nu, jag hade gärna hört dig viska hur fin jag är och hur lycklig jag gör dig.
Men jag tror bestämt att det är någon annan som ligger där nu.
Jag tror bestämt att hon gör dig precis lika lycklig och att hon är precis lika fin.
Och jag ber dig inte att avsluta något för min skull, men snälla. Ta hand om hennes hjärta.

"Jag har försökt få henne att bli min hur länge som helst" jag hör dina ord där jag går några meter framför dig och din nyfunna vän.
Jag vill vända mig om och skrika att du faktiskt kunde ha försökt lite hårdare om det nu var mig du ville ha, för jag tycker ju att du är ungefär det finaste som finns.
Men det gör jag inte. Istället ökar jag tempot på promenaden för att slippa höra hur bra allt hade kunnat vara, om jag bara hade vågat.
Kvällen avslutades precis som den alltid gör. Med dig och mig under ett täcke någonstanns.
"Jag vill alltid att det ska vara så här, jag vill alltid att det ska vara du och jag." viskar jag ut i mörkret.
Svaret jag hade hoppats på att få infinner sig aldrig. Inget svar infinner sig överhuvudtaget. Kanske hörde du mig inte, kanske hade du redan somnat, eller kanske har jag förlorat min chans för gott.

Jag vaknar hastigt av den maniska sms signal som fyller mitt mörka rum. Min digitalklockas siffror visar att klockan precis har slagit fyra på morgonen.
”Du betyder ingenting”
Någonstans i mitt yrvakna sinne inser jag något just där.
Det kanske inte bara var du som sårade mig.
Jag är inte den enda utav oss två som konstant försöker inbilla mig att det vi hade (har?) inte betyder någonting alls.
Resultatet av vår trassliga kärlekshistoria är inte bara ett, utan två krossade hjärtan.
För du bevisade precis, att jag visst betyder någonting för dig.

Jag tror att det kallas kärlek

Jag är så trött på att ljuga för mig själv, jag är trött på att inbilla mig att han inte betyder någonting alls, när jag vet att han egentligen betyder allting.
Hans fingrar mot min kind och hans ord i mitt öra som tyst viskar att jag är den enda han vill ha är det enda som betyder någonting i hela världen.
Så har det kanske alltid varit. Så kommer det kanske alltid att vara.
Medan jag ser mina vänner, före detta pojkvänner, syskon, bekanta, ja i stort sett alla jag någonsin träffat gå vidare, finna nya kärlekar eller bara nya möjligheter tycks jag sitta fast.
Jag har fastnat i någonting som gör så fruktansvärt ont och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det.
Jag tror att det kallas kärlek.

Jag har träffat så många män, jag har mött besvikelsen så många gånger och jag har tröttnat om möjligt ännu fler gånger. Jag har byggt så många murar bara för att se dem rasa ner igen och jag vet inte hur jag någonsin ska orka försöka igen. Jag har spenderat så många mornar på hallgolvet med kramp i magen och med hatiska tankar i huvudet, jag har stått framför spegeln så många gånger och sett maskaran rinna ner längs mina kinder.
En vän sa nyligen något till mig ”du är så svår att förstå sig på när det kommer till det här med kärlek men jag tror att du bygger alla de där murarna och jag tror att du försöker vara den starkaste människan i hela världen bara pågrund av att du egentligen är skörare än den tunnaste tråden i världen”
och jag tror att hon har rätt.

visste du..?

att jag vill – sitta i stadsparken med de jag tycker allra mest om, dricka vin och röka aldeles för många cigaretter.

att jag har – nedklottrade pojknamn i varje skrivbok jag äger.

att min senaste kyss – inte betydde någonting alls.

att jag lyssnar mycket på – Lars Winnerbäck.

att jag funderar på – vad som händer efter studenten.

att jag pratar – alldeles för lite med de som har rört vid mitt hjärta.

att jag inte gillar – att se honom tillsammans med någon annan än mig.

att min första riktiga kyss – var på ett dansgolv i min hembygd.

att jag avskyr när folk snackar - om saker som inte rör dem.

att kärlek är – smärtsamt.

att jag gillar – sena vår/sommarkvällar vid älven.

att jag är förälskad i – han med hatt.

att jag alltid kommer att vara – mig själv.

att sist jag grät var – igår.

att min mobiltelefon är – från tidernas begynnelse.

att när jag vaknar på morgonen – inser jag att jag ställt väckarklockan en timme för sent.. Igen!

att innan jag går och lägger mig – tänker jag alldeles för mycket på honom jag aldrig gav en chans.

att igår hade jag – en av mina bästa vänner på besök.

att idag har jag – jobbat...

att i morgon kommer jag – jobba...

att jag just nu tänker på – han med hatten som jag aldrig släppte in.

att jag hoppas – att våren kommer hålla i sig i resten av mitt liv.

att jag verkligen vill – dansa på en sunkig nattklubb i trasiga strumpbyxor nu, nu, nu.

"Älskar du mig?" Viskar jag tyst ut i mörkret till en ryggtavla som ligger tätt intill mitt ansikte.
"Nej",ryggtavlan byts ut mot en bröstkorg och jag ser upp mot ett ansikte som döljs av mörker och jag endast kan skymta. "Men jag trivs trots allt väldigt bra med att ha dig här". Dina fingrar söker sig ner till mitt huvud och stryker mig sakta över kinden.
Svaret chockar mig inte.

Someone like you

Jag skulle så gärna vilja förklara för dig exakt hur lycklig ditt leende kan göra mig, hur lugnande din röst kan vara för mig och hur det ibland kan kännas som om dina fingrar istället för att vidröra min kind vidrör mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja förklara för dig hur otroligt mycket du ger mig bara av att finnas i min närhet, men jag vågar inte riktigt. Jag har vart här förut, platsen är knappast främmande (än dock något skrämmande) och jag vet hur allt kommer sluta. Du kommer hitta någon ny flicka som kan hålla sängen varm åt dig och som du kan stryka över kinden när hon påstår att hennes dag har varit jobbig.
Och jag kommer falla i tusen bitar.

Den här bloggen har funnits ett tag, utan att ett endaste ord har skrivits. Någonting fick mig att känna att det var dags, nu.
Det här med blogg är nog inte riktigt min grej egentligen, trots att jag har haft ett antal av dem tidigare. Problemet är förmodligen just det att jag har en förmåga att alltid bli lite mer personlig än vad jag egentligen vill. Men jag gör ett sista försök och den här gången ska jag nog släppa tyglarna och låta mig bli exakt så personlig som jag känner för, jusr då jag skriver. Men det kommer vid ett senare tillfälle, det här var trots allt bara ett försök till att få någonting skrivet. Och det har jag ju faktiskt lyckats med nu, trots att det är trevande ord ch meningar som inte riktigt ger någon innebörd så är det ju alltid något.
Så, förhoppningsvis återvänder jag inom kort!